Designprocessen måste börja med att vi hittar och förstår användarnas behov. Tjänsterna måste bygga på deras behov – inte på hur våra interna processer ser ut. För att förstå behoven på djupet måste vi utgå från fakta, inte från lösa antaganden. Vi bör också komma ihåg att det användarna efterfrågar inte alltid är vad de behöver.

Människor kommer till våra webbplatser för att lösa uppgifter utifrån de behov de har – inte för att planlöst surfa runt. Att fokusera på behoven gör att vi kan koncentrera oss på det som ger mest värde för pengarna.

Myndigheter ska bara göra det som bara myndigheter kan göra. Om någon annan gör det – länka. Om vi kan erbjuda resurser som kan hjälpa andra att bygga saker ska vi göra det, till exempel tillhandahålla öppna data. Vi bör koncentrera oss på själva kärnan.

Vi bygger bättre tjänster och sparar pengar genom att använda våra resurser där de gör mest nytta.

I de flesta fall börjar vi inte från noll. Våra tjänster används redan och vi kan lära oss av användarnas verkliga beteende. Vi ska också fortsätta att lära oss om användarnas verkliga beteende genom att använda prototyper och tester med användare under utvecklingen. De val våra användare gör när de använder våra webbplatser ska återspeglas i vår design.

Här finns den stora fördelen med digital design: vi kan se och lära från användarnas beteende, och låta systemet anpassas utifrån hur människor beter sig, snarare än att tvinga människor att anpassa sig till ett system som vi designat på förhand.

Att få något att se enkelt ut är lätt. Att göra något som är enkelt att använda är mycket svårare, särskilt när de bakomliggande systemen är komplexa. Samtidigt är det vad vi borde göra.

Med stor makt följer stort ansvar. Det finns oftast inget alternativ till att använda våra tjänster. Om vi inte anstränger oss för att göra dem enkla och användbara missbrukar vi vår makt och slösar med folks tid.

Bästa sättet att göra effektiva tjänster är att börja i liten skala och sedan göra om i flera steg. Gör en “minsta livskraftiga produkt” och låt användare testa. Utveckla i versioner från Alfa till Beta till lansering genom att förbättra och lägga till funktionalitet utifrån användares återkoppling.

Att göra om i flera steg minskar risker: dels minskar risken för stora misslyckanden, dels kan mindre misstag bli lärdomar. Vi undviker också den 200 sidor långa kravspecifikationen som kan bli ett hinder för att komma framåt. Här ser vi återigen fördelen med digital design: vi bygger inte motorvägar utan har möjlighet att ändra saker i efterhand.

Tillgänglig design är bra design. De produkter och tjänster vi utvecklar ska vara så inkluderande, läsbara och begripliga som möjligt. Det spelar ingen roll om något “elegant” behöver offras. Vi ska inte vara rädda för att göra saker övertydliga och vi ska inte förnya webbdesign från grunden. Vem som helst ska kunna förvänta sig att använda våra tjänster, det spelar ingen roll vilken funktionsförmåga hen har.

Vår design är för alla i samhället, inte enbart för vana webbanvändare. Snarare kan vi räkna med att de som behöver använda våra tjänster är de som har svårast att använda dem. Om vi tar med deras behov från början utvecklar vi tjänster som är bra för alla.

Vi designar inte för en skärm, vi designar för människor. Vi behöver då fundera ordentligt på i vilka sammanhang de använder våra tjänster. Är de på ett bibliotek? Använder de en telefon? Är de vana Facebook-användare men ovana vid andra sociala nätverk? Är det första gången de använder webben?

Vi designar för en bred grupp människor som använder olika teknik och har olika behov. Vi behöver försäkra oss om att vi förstår de tekniska och praktiska sammanhang där våra tjänster används. Annars riskerar vi att bygga fantastiska tjänster som inte är relevanta i människors liv.

Våra tjänster finns inte enbart på våra webbplatser. Det kan börja med att användaren googlar och sluta med att de hämtar något på posten. Vi måste designa för det, även om vi inte kan ha kontroll över alla steg i processen. Vi måste också acceptera att användarna när som helst förväntar sig att vi erbjuder en ny typ av digital tjänst, och vi får då anpassa oss till det.

Vi ska inte tänka webbplatser, vi ska tänka digitala tjänster. Just nu är webben oftast det bästa sättet att leverera digitala tjänster, men det kan förändras snarare än vi tror.

Vi bör använda ett gemensamt språk och gemensamma designmönster när det är möjligt. Det hjälper människor att bli bekanta med våra tjänster. Om det inte är möjligt ska den bakomliggande filosofin vara densamma, så att användarna har en rimlig chans att förstå hur de ska använda tjänsterna.

Detta är inte tvingande krav. Vi bygger inte perfekta tjänster enbart på rutin och det går inte att förutse varje tänkbart scenario och ha vägledningar för dem. Olika förutsättningar gäller för olika tjänster. För användarna av våra tjänster är det viktigt att förstå och lita på oss även i den digitala världen. Då underlättar det om vi har ett konsekvent förhållningssätt när vi utformar våra tjänster.

Vi bör dela med oss av det vi gör så ofta som möjligt – med kollegor, användare, hela världen. Vi bör dela kod, designlösningar, idéer, avsikter och misslyckanden. Ju fler som granskar en tjänst desto bättre blir den – fel hittas, bättre alternativ föreslås, ribban höjs.

Ett skäl för öppenhet är att mycket av det vi gör vore omöjligt utan öppen källkod och öppenheten i webbvärlden. Vi bör därför ge tillbaka. Det främsta skälet är dock att öppenhet ger bättre tjänster, som folk förstår och som folk kan granska. Om vi ger bort vår kod får vi bättre kod tillbaka. Om vi bjuder på våra misslyckanden, förhindrar vi att de upprepas av andra.